Emmelemme

Även denna gång är jag lite efter med mitt inlägg om Melodifestivalen, till och med mer efter än förra gången. Men hellre sent än aldrig, eller hur?

Vilken chock man fick! Det var nästan så att man satte chipsen i halsen. Vem hade kunnat gissa att The Carola skulle missa finalen? Och att Bananflugorna skulle snappa åt sig platsen. Fast ännu roligare hade det varit om pizza-låten hade gått till final.

Som vanligt var pausunderhållningen bäst. Den blå scarfen var väl inte det roligaste jag någonsin sett, men när han skulle flyga höll jag på att dö av skratt. Underbart.

Lite efter i tiden, såhär rapporterar jag om min uppfattning av "Sveriges största fest".

Själva låtarna var som vanligt dåliga. Och resultatet var förutsägbart. Men det är tradition att titta på melodifestvalen och som pappa sa: Pausunderhållningen är bra. Till och med bättre än bidragen. Den där baletten var fin och Björn Gustavssons "nummer" var ju jätteroligt. Jag jublade när jag hörde att han skulle vara med. Och ingen slår Kristian Luuk som programledare. Scenen var också fin.

Han killen som hette Brandur såg inte bara ut som om han var ett litet barn. Dessutom var det som att se in i framtiden. Ni ska nu få se en bild på hur min lillkusin kommer att se ut när han är femton:



Jag får bara hoppas att det är med lite bättre låtar nästa deltävling. Annars ser det ut att bli en bra melodifestival.